Mineralersättningen

Mineralutvinning skiljer sig på många sätt från annan näringsverksamhet. Den kan inte omlokaliseras, den innebär ett permanent uttag av naturresurser - resurser som inte kommer tillbaka eller framtida generationer till del och ger ofta långsiktigt miljömässiga konsekvenser.

Gruvbrytning i Sverige förekommer främst i Norrbotten, Västerbotten  och Bergslagen. De två förstnämnda står för ca 95% av svensk gruvnäring.

Mineralutvinning bygger också på ett fungerande samarbete mellan gruventreprenören och omgivande samhälle. Infrastruktur behövs. Vägar, bostäder till arbetare, samhällsservice m.m. Något som ska bekostas av det offentliga.  På sätt och viss kan man säga att vinster från gruvnäring är privata medan eventuella kostnader, i alla fall de som kommer i efterhand, är offentliga.

Dagens gruvskatt - mineralersättning är på 0,2%. I en internationell jämförelse är det oerhört lågt. 0,15% går till markägaren. 0,05% till staten. Inget av det betalas till de kommuner eller de regioner som resursuttaget görs i.

Vore det inte rimligt att dels se över mineralersättningsstorlek, dels se över vart den går?

En så låg skattehöjning som upp till 3,15% där markägaren får fortsätta behålla 0,15% men kommun, län och stat delar på de 3 procenten borde tillföra statskassan drygt 1 miljard kronor. Samma summa till de kommuner och län som är berörda. Pengar som kan komma väl till användning. Inte minst för att bygga infrastruktur och samhällsservice.